Hon är en av Sveriges kvinnliga serieentreprenörer. Efter att ha varit med och grundat  gratistidningen Metro bytte hon helt bransch och startade Hemfrid, hemtjänstföretaget som lett hela debatten om rutavdrag och pigjobb. Sedan i somras är Monica Lindstedt vice ordförande i Företagarna. Idag debuterar hon som krönikör på Nya Affärer.

Vi hinner knappt sätta oss i hennes rum på Hemfrids kontor på en bakgata på Södermalm i Stockholm innan hon drar fram ett exempel på när småföretag blir diskriminerade.
“Det här tycker jag ni ska skriva om, det är hål i huvudet,” säger Monica Lindstedt och visar mig en anmälan om bristande konkurrens när det gäller myndigheters upphandling av konsulttjänster.
Genom att ställa allt för långtgående krav så stängs småföretag ute från offentliga upphandlingar, helt i onödan, menar hon.
“Man har bara tänkt från ett håll, att det ska vara lätt för dem som handlar upp. Inte på att det är konkurrenshämmande och missgynnar mindre företag!”

Vi träffas en fredagseftermiddag, en av de två, tre dagarna i veckan Monica Lindstedt sitter på Hemfrid. Annars tillbringar hon merparten av tiden nere på hästgården i Sörmland. Sedan i somras är Monica också vice ordförande för Företagarna.

Vad vill du uppnå på Företagarna?
”Av Jan Stenbeck lärde jag mig att partipolitik är att gå efter och ratificera det som redan hänt. Vill man förändra måste man gå före politikerna och visa resultat. Det gjorde till exempel Jan

Stenbeck när motståndet mot reklam-tv var kompakt från den socialdemokratiska regeringen.”
Efter sin tid som vd på tidningen Folket började Monica tillsammans med två kollegor jobba med idén kring Metro. Alla de stora tidningshusen sade nej, till slut återstod endast den redan då beryktade Jan Stenbeck. Monica var skeptisk till att liera sig med honom, “jag tyckte han var en gangster från början”. Men den bilden ändrades.
“Metro och Hemfrid är lika på många sätt. Det handlar om att se det som alla andra ser och göra något åt det innan någon annan hinner före. Folk tycker Metro är en simpel och självklar idé, och det är den ju, men vi förverkligade den först.”
Det går inte att stoppa utvecklingen, menar hon och pratar om Hemfrid som sin politiska gärning. Hon grundade hemtjänstföretaget Hemfrid 1996 när hon själv insåg att hon kunde få tjänstebil, mobiltelefon, ja alla löneförmåner som fanns, men inte det hon behövde allra mest, hjälp där hemma.
“Men jag vill inte bli politiker. Det är ju företagen som är den bärande kraften i samhället. Det är därifrån pengarna kommer som sedan kan fördelas till vård, skola och omsorg av politikerna.”

Hon tycker det är rätt ironiskt att socialdemokraterna som i alla år har förespråkat ett kritiskt tänkande, nu slår bakut när folk vill göra sina egna val.
“I 50 år har vi utbildat folk till att bli självständiga. Nu blir socialdemokraterna förvånade när folk gör egna val och det visar sig att de inte bara vill ha kollektiva lösningar. Alliansen har långt tidigare tvingats att förstå hur vanligt folk tänker.”
Nu överlevde både alliansen och rutavdraget årets val. Men även om avdraget skulle ha avskaffats skulle det inte inneburit mer än “ett hack i tillväxtkurvan” för Hemfrid.
”Man kan inte stoppa tidvattnet” säger Monica.
“Då är jag mer bekymrad för våra nystartade kollegor i branschen. Eftersom Hemfrid funnits långt innan rut har vi också lärt oss leva under ‘knapphetens stjärna’.”

Efter två år med Hemfrid tog Monica Lindstedt in riskkapital. Bland andra gick Sjätte ap-fonden in och blev majoritetsägare. Men det var först när riskkapitalisterna hade hoppat av och hon köpt tillbaka bolaget och skalat bort allt onödigt som det till slut gick med vinst. Sex år tog det.
“Riskkapitalister har dåligt med tålamod och ting tar längre tid än man tror”, konstaterar hon.

Redan tidigt lade Monica mycket av sin tid på att lobba politiskt för ett rut-avdrag. Hon är numera styrelseordförande i Hemfrid och hennes tidigare personalchef Åsa Andersson-Antelli vd, sedan 2002.
”Det behövs en person på plats i firman om jag ska stå på barrikaderna”, säger hon.
Under den gångna valrörelsen satsade Monica Lindstedt på att få båda blocken att behålla rut-avdraget.
“Jag satt på s-kongressen och hoppades att de inte skulle röra rut-avdraget, men så i sista sekund kom det en omröstning. Sedan blev det, tvärtemot vad jag då önskade, en blockskiljande stridsfråga.”

Vad skulle du vilja att man gjorde för att få fart på företagandet?
“Succén för rut och rot är ett symptom på att vi måste förändra skattesystemet i stort. Det är fortfarande uppbyggt för hur Sverige såg ut för 40 år sedan då vi hade en tung och stor industrisektor. Hela den privata tjänstesektorn är fortfarande diskriminerad, till skillnad från traditionell industri och offentlig tjänstekonsumtion där det finns subventioner och skattelättnader av olika slag. Men det är ju i tjänstesektorn som de nya jobben finns! Nanoteknologi och miljöteknik i all ära, men där kommer man inte sysselsätta de många människorna!”

Monica Lindstedts andra viktiga fråga är tillgången till riskkapital. När hon t ex själv sökte Nyföretagarlån hos Almi för Hemfrid blev det tvärnobben – hon hade ju redan startat ett bolag tidigare och kvalade inte in som förstagångsföretagare.
“Däremot kunde jag få ett litet kvinnolån, med betoning på litet. Statsmaktens syn på kvinnligt entreprenörskap då var liktydigt med att starta en damfrisering eller boutique, men jag ville ju starta något stort.”
“Almi är dåliga på att känna igen en entreprenör. Där sitter för många riskaverta personer”, avfärdar hon.

En myndighet ger hon dock gott betyg: Skatteverket.
“Den myndigheten har genomgått en metamorfos de senaste åren. De lyssnar, de är proaktiva. Det är jättebra.”

Men en sak som är positiv är väl att alla idag värnar om entreprenör, även partierna på vänsterkanten, försöker jag.
“I och för sig, men det är mest prat. I förra valet var alla feminister, nu pratar alla om entreprenörer. Men man förstår fortfarande inte på djupet entreprenörens villkor.”

Av Mikael Zackrisson