I förra veckan fick jag en mycket fin utmärkelse; ”Årets Riskkapitalist 2011” för ett arbete bedrivet inom IT och internetsektorerna. Sedan dess har jag spenderat mycket tid med att fundera över hur djup krisen i branschen måste vara om jag ska kunna plocka hem den titeln.

För djup, det är krisen. Faktum är att den delen av den europeiska riskkapitalindustrin som sysslar med så kallade riskinvesteringar de senaste tio åren inte givit en enda krona tillbaka till dem som investerat i den, i huvudsak våra pensionsfonder. Undantag? Få och långt emellan. På det stora hela tjänar riskkapitalister sina pengar på samma typ av årliga avgifter på förvaltat kapital som aktiefondsmarknaden kritiseras så hårt för, inte för att man gör bra affärer.

Det är därför inte konstigt att ”riskkapitalisterna” har så svårt att få tag på mer pengar, vilket i sin tur har lett till att kapitaltillgången är på väg att helt torka upp och det som fortfarande finns kvar går till de bolag som redan är internationella storstjärnor och därmed har passerat sina mer riskfyllda perioder. Och eftersom det finns få stjärnor går priset på dessa upp.

För alla andra är dörren stängd. Finito. Kaputt. Det är riktigt, riktigt illa. Allra helst om man också betänker att bankerna är helt ointresserade av att finansiera entreprenörer, att Almi inte kan tillhandahålla annat än skärvor och att staten fortfarande efter alla dessa år går och funderar på vilken roll man ska spela i kapitalförsörjningen.

Att det kommer fram IT och Internetbolag i världsklass från Sverige är givet detta inget annat än en sensation. Men det som är direkt stötande är hur många möjligheter vi missar till följd av att kapitalet är okunnigt och oförmöget. För allt det andra finns på plats; entreprenörer, nätverk, teknik, affärsidéer. Hela situationen är patetisk och obegriplig.

Nu kanske många anför att det visst finns kapital till små IT och internetsatsningar i Sverige. Det stämmer – i de tidiga skedena där familj och vänner står för fiolerna. Men vilken smäll man får i steg två när det visar sig att kapitalet till vidare utveckling helt enkelt inte finns annat än till det yttersta fåtalet.

Visserligen är det nyttigt med viss darwinism, men på den här nivån leder bristen på riskvilligt kapital snarast till ett massmord på entreprenörer.

Visst bör alla företag så snart som möjligt finansiera sig via sina kunder, men för alla är det inte möjligt att göra det direkt. Och det värsta av allt är att denna insikt om bristen på kapital, som börjar sippra igenom ner till entreprenörsleden, leder till att man börjar tänka smått, försörjningsinriktat och inte i termer av att förändra världen eller att göra saker på radikalt nya och effektivare sätt.

För det finns väl inget hopp kvar? Eller är det möjligt att vi kan ta oss samman och radikalt bygga om systemet? I så fall skulle jag vilja börja med att sprida insikten att entreprenörer inte är finansiella produkter som man kan placera i. Bortsett från pengar krävs kunskap, nätverk och arbete från investerarens sida. Kanske är det där det brister mest – att fel personer fått förtroendet att förvalta vårt gemensamma pund och att det etablerats okunniga myter om att det är riskfyllt att investera i entreprenörer och att nio av tio bolag ska gå under för att ett ska leva (det gör de om man släpper dem vind för våg – inte annars).

Det är bisarrt att det ska betraktas som riskfritt att investera på en börs i fritt fall, eller i statsobligationer på väg till giljotinen, medan entreprenörer som ger sina liv i pant för att förränta någons kapital ska bli betraktade som riskfaktorer.

Det är tid att vi inser detta och sätter entreprenörerna i centrum för våra ansträngningar att bygga en bättre framtid. Gör vi inte det förtjänar vi helt enkelt inte bättre än att bli digitala småbrukare, livegna torpare under de internationella storbönderna. Tänk att det kunde gå så illa i ett land där jordmånen för IT och internetutveckling kanske är bättre än någon annanstans i hela världen.

Johan Jörgensen

Årets Riskkapitalist 2011